Jag har sagt till så många - kämpa tills det brinner om dig. Vad gör jag själv?.. När det gäller mig, när jag ska kämpa tills det brinner om mig?.. Jo, jag sitter bara här och hoppas på att allt ska fixa sig. Jag har vänner, världens bästa. Men jag har också vänner som sårar mig så djupt, men som jag ändå låter komma tillbaka. Det värsta är det att jag har vänner som anklagar mig för saker, som aldrig hänt. Om man ens kan kalla det vänner då.. Det är fan frågan det alltså.. Fast just den personen, eller de personerna.. Dom älskade jag så jävla djupt, så jag gick in i väggen när jag fick höra allt de trodde om mig. Då vände jag mig om, backade ifrån väggen. Sket fulltständingt i det de sa, jag har mitt egna ordförråd, jag vet vad som kommit ut ur min mun och vad som inte har det. Jag är inte sån, som ljuger för att behålla någon. Jag säger sanningen, om precis allt. Jag har faktiskt klarat mig jäkligt bra i livet, det har jag. Jag har klättrat upp, visst jag har ändrat mig hit och dit. Nu står jag här, lycklig som sjutton! Mina vänner är de bästa, och kommer alltid att vara.

Kände bara för att skriva av mig lite.. Och om någon läste, grattis!